Nu har ännu en vecka gått och jag har försökt vara så mycket som möjligt i lägenheten tillsammans med min nya rumskompis Ahmad och hans hund Milo. Fram till i söndags förra veckan hade jag nästan inte hunnit träffat dem alls, på grund av jobb, kvällsaktiviteter och resan hem till Sverige över helgen.
Utan att ha gjort något särskilt tillsammans har Ahmad och jag hunnit se några olika sidor av varandra. Jag har både hunnit prata med honom på tu man hand och sett honom tillsammans med några av hans vänner och hans storasyster. Han har hört mig prata om min familj, om Katta och om mina vänner och han har sett hur jag är mot hans vänner. Sådant säger ändå en del om hur en annan människa tänker och fungerar.
En stor del i Ahmads liv är Milo. Han är en stor mops som han älskar innerligt och ser till att gå ut med åtminstone två gånger per dag. Det är inte helt lätt att ha en hund när man bor i London och Milo var dessutom dyr att köpa med släkttavla och allt. Men Ahmad tycker att han är värd besväret.
Milo, världens största mops.
Milo och jag har kommit bra överens sedan första början. Han skällde på mig i en halv minut första gången han såg mig, men sen har han bara varit tillgiven och vänlig. Ibland är han lite väl närgången, som när han hoppade upp i soffan och började slicka mig i ansiktet medan jag pratade med Katta på FaceTime. Kanske inte helt oprovocerat, men ändå.
Jag kan tycka att Milo säger en del om Ahmad. Han är väldresserad och välskött, vilket tyder på att Ahmad har lagt tid och kraft på att uppfostra och sköta honom. Han är lugn och trygg, vilket tyder på att han har fått mycket kärlek och omtanke. Han är renrasig, vilket jag kan tänka mig speglar en viss prestige och statusjakt hos Ahmad. Och slutligen är han charmig och utåtriktad, precis som sin husse.
I övrigt är Ahmad en trevlig och social kille som jobbar som mjukvaruutvecklare åt finansbranschen. Han är 23 år gammal och kommer från Leeds. Han verkar ha ett stort nätverk av släktingar och vänner (han kallar dem alla för sin familj), det är alltid någon som skriver textmeddelanden eller ringer honom. När inte han ringer dem.
Han berättar gärna historier för mig om saker han gjort och varit med om. När han kommer in i sina berättelser lyser det om hans ögon, hans röst blir starkare och han pratar snabbt och slänger in uttryck och skämt till höger och vänster tills han märker att jag inte hänger med. ”To make a long story short” säger han då och sammanfattar artigt.
Till exempel har han berättat om en utekväll på Malta med två av sina kompisar, där en av dem startade ett bråk med några lokala killar. Kompisen fick ett slag mitt på näsan, Ahmad flög på killen som slog och det slutade med att vakterna slängde ut dem allihop. Historien blandas med komiska kommentarer om kompisens dåliga spritsinne och yviga gester med armar och ben. Ahmad skrattar och avslutar ”Det är viktigt att stå upp för sina vänner, även om de är dumma i huvudet”.
Igår kom den andra kompisen som också varit på Malta hit till lägenheten och vi såg på Eurovision-finalen ihop. Det var kul att se dem tillsammans, de skämtade glatt med varandra och berättade uppspelt om ställen de varit på tillsammans. Shiv, som kompisen heter, var lika inbjudande som Ahmad och ville bjuda med mig och Katta på en fest nästa vecka.
Slutligen, en kommentar om Eurovision: det var många låtar med ett tydligt Game of Thrones-tema i finalen (OBS cred till Katta för den observationen)! Lady in red, folk med kåpa, rök och mystik, och sångerskan från Ryssland som såg ut som Calisi… Men det hjälpte dem inte, det blev Måns och hans hoppfulla pepp-pop som tog hem segern!