På måndagen bodde vi fortfarande kvar på Marlin Apartments i Stratford. Jag tog en fullpackad tunnelbana (central line) och lyssnade på ”Main Offender” med the Hives på repeat. Jag blir alltid taggad när jag hör den! ”I’m on my way! Can’t slow down!”.
Det var så trångt på tunnelbanan att jag vidrörde flera människor på samma gång - bland annat kunde jag inte låta bli att smeka en man på rumpan upprepade gånger med min hand som jag höll väskan i, trots att jag försökte att styra den bort från honom. Det fanns helt enkelt inget utrymme att ha handen någon annanstans. Det blev en väldigt intim och något genant resa.
Min nya chef Matt välkomnade mig vid receptionen med ett lite blygt leende. Han bjöd mig på en kaffe i caféet och vi pratade om ditt och datt innan han hade ett telefonmöte eller vad det nu var. Första dagen handlade mycket om att få igång mitt konto på datorn, hälsa på kollegorna, titta igenom mailkorgen och lära mig att hitta i byggnaden. Vi hade också en genomgång tillsammans med en annan kollega, Wyn, där de presenterade organisationen och människorna som jag kommer att jobba med.
Kontoret ligger på 80 Strand, mitt i centrala London.
Det är svårt att skilja dagarna från varandra. Varje dag utom fredagen åt jag lunch med Matt och ibland några andra - oftast Wyn och Diego, ibland var fler med. Efter lunchen gick vi ut en sväng, någon dag längs Themsen, någon dag in till Covent Gardens och någon dag bara över gatan till en inredningsbutik. På fredagen åt jag och Katta lunch på Wagamama. Varje dag frågade Matt ”Can I get you something to drink” när han skulle hämta kaffe i köksutrymmet, varpå jag följde med och växlade några ord medan vi gick dit. Och varje kväll stod jag på en fullspäckad tunnelbanevagn och svettades på vägen hem.
Dagarna har innehållit saker som att få utbildning och orientering i några av de test som jag kommer att jobba med på Pearson TalentLens, att fråga om och slutligen hämta ut en jobbtelefon från IT-avdelningen, att anstränga mig för att förstå sluddrigt och/eller snabbt talad engelska och att själv försöka hitta rätt ord, att koordinera allt annat som behöver fixas när man är ny i landet (referenskontroll för lägenheten, ansökan om National Insurance number, fruktlösa försök att öppna ett engelskt bankkonto etc.). Jag var ganska trött på kvällarna...
Samtidigt spenderade Katta dagarna i avskildhet så hon var sällskapssjuk när jag äntligen kom hem till henne. En av dagarna var hon så svältfödd på mänsklig kontakt att hon skänkte pengar till en man på gatan bara för att han hade växlat några ord med henne! Jag tror inte att hon skulle göra sig så bra som hemmafru, hon behöver träffa folk på dagarna…
På tisdagskvällen hämtade jag ut nycklarna till lägenheten och kom hem till Katta ganska sent. Sedan såg vi klart på filmen, och den var mycket riktigt väldigt bra. På onsdagsmorgonen checkade vi ut från lägenhetshotellet och flyttade in våra resväskor i den nya lägenheten innan jag åkte till jobbet. Det var väldigt skönt att få det gjort, men jag hann bara stanna i några minuter!
På onsdagseftermiddagen åkte jag till Whitechapel för att ansöka om nationellt försäkringsnummer, vilket var en intressant upplevelse. Jag och typ hundra andra immigranter blev fösta runt i en lokal full av byråkrater, först fick vi stå i ett hörn i en varm lokal och svettas, sedan sitta och vänta i en korridor och slutligen fick man prata med en person som frågade om adress, telefonnummer, datum med mera, varpå jag fick ett papper som bekräftade att jag varit där och som informerade om att numret skulle anlända till min adress upp till 4 veckor senare. Effektivt och standardiserat, lika villkor för alla.
Efter denna upplevelse mötte jag upp Katta vid Westfield i Stratford där vi köpte sängkläder och tittade på shorts till mig. Jag var trött och lite stingslig vid det här laget, inte så kul för Katta att mötas av. Vi grälades lite över middagen men blev sams igen innan det var dags att sova.
Torsdagskvällen var kul, då mötte vi upp några kollegor på en pub bara något kvarter från kontoret - ”The coal hole”. Vi drack några rundor öl, pratade och bekantade oss med varandra. Det blev ett trevligt gäng; Matt, Wyn, Diego och Catherine från kontoret och så Katta och jag förstås. Efteråt gick vi och åt ”nyttig snabbmat” och så slutade kvällen på något reggaeställe som hade happy hour vid kl 22! Catherine var rolig och vass, Katta och hon kom bra överens. Christine och Diego hade en liten vänskaplig dispyt och Matt flikade in med någon fyndig kommentar då och då. Kul gäng.
Så kom slutligen fredagen, då vi skulle resa hem till Sverige igen på kvällen. Resan hem gick bra men vi hade lite väl mycket tid på Gatwick. Vi såg till att vara incheckade två timmar innan avresa! Vi hann se en dokumentär, Surviving Hitler, innan vi fick veta vilken gate vi skulle till… Efter ett antal timmar kom vi hem till Kattas lägenhet i Mariehäll, klockan hade passerat 12 vid det laget. Det var skönt att vara hemma igen och vi sov länge den natten.